Orden känns så små i förhållande till vad vi upplever med barnen som vi fått vara tillsammans med nu en dryg vecka. Vi har ätit tillsammans, övat, åkt buss en hel del, busat, lärt känna varandra på olika sätt. Om några dagar reser jag vidare till produktionsgänget i Arusha och följer upp TV-produktionerna som redigeras där nu. En liten avstämning innan en större utvärdering som blir i November. Peter reser hem till sin familj. Och det gör ju jag också snart. Men på onsdag skall barnen lämna gästhuset och vart tar Lea, Kassim, Mariam och de andra barnen vägen då? De har sitt hem på gatan. De kommer att sova någonstans på Dar Es Salaams gator. Som tur är så har vi haft ett nära samarbete med Bbawatoto, en organisation som finns på några ställen i landet och tar emot barn på dagen för ett mål mat och aktiviteter. Där har vi träffat de här barnen. Babawatoto har socialarbetare som arbetar med att försöka hitta en bestående lösning för varje barn, ett arbete som säkert känns väldigt tröstlöst många gånger. Men vi har verkligen blivit drabbade av att få se den kärlek och omtanke de har om barnen. Mkudu en av dem, han har varit med oss under veckan, han har gång på gång visat att han aldrig missar ett ledset öga, eller ett tillfälle till att ge tröst där det behövs.
Vi har så klart bara fått ta del av en liten, liten bit i vårt försök att sätta oss in i hur det kan vara för ett barn att leva på gatan och vi kommer aldrig att kunna förstå. Det kan däremot Sixmond som leder programmet. Sixmond vet precis. Han har själv tillbringat 19 år av sitt liv på gatan. Idag är han gift, har familj och ett hem. Han har dessutom ett stort hjärta för utsatta människor i samhället. Han är själv utsatt på ett annat sätt då han har albinism, han tål inte solen. I ett land som Tanzania innebär ju det så klart en extra stor utmaning! Det är dessutom ett hot för den som lever med albinism i Tanzania på ett annat sätt. Häxsdoktorer köper kroppsdelar från människor med albinism för att de anser att det finns en särskild kraft i dem. Många i Tanzania anser också att det är ett straff eller en förbannelse för familjen om man får ett barn med albinism.
Men Sixmond är en bra ambassadör för att sprida kunskap om albinism och försöka motverka dessa hemskheter.
Så blev det onsdag och och vi har i eftermiddag tagit avsked.
Allt blev tyst, och nu då…
Efter 9 dagar fulla av sång, musik och äventyr är allt nu tyst och tomt. Och en tanke gnager. Var skall Hamis, Janeth, Lea, Rahel, Mariam, Yassin, Welbeck, Kassim, Emanuel och Sarah sova inatt?
De har delat och berättat, vad det innebär att vara rädd för att bli våldtagen på natten, eller att polisen skall komma och ställa till bekymmer eller att man skall bli slagen, spottad på och nedvärderad av människor som passerar… De har berättat om sina drömmar, en vill bli doktor, en annan frisör, en vill bli affärsman och några vill hålla på med musik, och nästan alla vill de gå i skolan och lära sig mer.
Igår besökte vi en media, film, TV, musik, och konstskola som ligger precis vid en vacker sandstrand i Bagamoyo. Mr John lärare, en lång och ståtlig och faderlig man peppade barnen till att studera så mycket de kan och talade om att då är allt möjligt! Där fick vi tid för bad och härlig lek på sandstranden, ett par av våra killar slöt upp med några andra starka killar som övade akrobatik på sandstranden. Wow, de är helt otroligt grymma!
I söndags sjöng de för full hals och med en makalös utstrålning i BCIC en kyrka med flera tusen som lyssnade till deras sång men också till ett par av barnen som ville berätta lite om sitt liv. Människor var väldigt berörda.
I måndags fick de spela in sång och musik i studio. Tack musikproducent Peter Pop för ditt helt otroliga engagemang och att du ville följa med på detta äventyr. Tänk att vi tillsammans knåpade ihop en dragig sång i en Tuk tuk på väg genom en galet trafikerad storstad! Svängigt blev det tack vare dig och texten passar projektet som handen i handsken! Sauti Za Mtaa! Röster från gatan!
Dessa barn har precis samma värde inför Gud som du och jag och alla andra.
Detta har vi försökt på alla sätt att pränta in i barnen. De är skapade unika med gåvor som de kan utveckla och använda i livet.
Men de behöver höra det ofta. De behöver känna sig älskade varje dag. De behöver utvecklas.
De får kämpa.
Hoppas de hittar styrkan inom sig och att de känner sig precis så värdefulla som de är. Trots allt.
Hoppas också att Tanzanias invånare när de ser Sauti Za Mtaa på TV, känner sig så berörda att de inte kan låta bli att försöka förändra! Förändra samhället, gripa in där de kan och framför allt se barnen som lever på gatan som de unika människor som de är!
Tack för att du ville läsa.
Paula
